Jag är stel av skräck.
En av mina nya vänner här i Wien skickade ett mail idag.
“Would you like to go skiing this weekend?”
Så här är det: Jag älskar att åka skidor. Och med skidor avses här enbart slalom. Inte såna där skidor som man kasar runt med på längden.
Men. Jag är KASS på att åka skidor. Jag är själva antitesen till Ingmar Stenmark. Det finns liksom ingen möjlighet i världen att åka skidor med mig och faktiskt åka med mig. Det finns ingen som försökt åka med mig som inte fått vänta väldigt länge nere i liften på att jag ska ta mig ner för backen. Om jag tar mig ner. Man vet aldrig med mig. Ibland ramlar jag och kommer inte upp igen. Då kan man få stå själv väldigt länge nere i liftkön…
Jag försökte förklara detta för min vän. Jag åker gärna med och åker skidor, men räkna inte med mig som sällskap i backen. Nu säger kompisen att det är helt ok – hon kommer åtminstone att få ha sällskap i bilen på vägen dit 🙂 – så nu verkar det som om det faktiskt blir av.
UHHHHHH! Skräckblandad förtjusning. De har tydligen inga gröna backar i det här landet, de blåa är de lättaste. Jag försökte förtydliga: Jag kan bara åka i backar “for big children”.
– The blue ones are for big children.
Hm.
Anyway. Jag har åtminstone med mig hjälm och skidglasögon (förlåt, jag menar förstås goggles) från Sverige. Vad tycks? Visst ser jag oerhört redo ut?
wienerbloggen 