Ny adress vänner!

Här händer det grejer!! Bloggar numer från Yourlife.nu! Häng på!

Kristina

Dålig start på dagen

Jag hade lagt fram mina kläder i en liten prydlig hög på byrån. Inhandlat banan och mineralvatten att ha som mellanmål i backen.

Och så kommer jag inte iväg! 😦

Av och till får jag väldigt kraftiga huvudvärksattacker, en sorts migrän. Jag kände redan i fredags att det var på gång, men efter värken exploderat under natten till igår, så trodde jag att jag blivit av med skiten.

Så var det tydligen inte. Så nu är jag hemma medan min kompis fick åka iväg och åka skidor utan mig. Det intressanta med den här sortens huvudvärk är att även om jag är hyfsat framgångsrik när det gäller att bli av med själva smärtan med hjälp av tabletter, så har jag kvar alla andra symptom.

Jag får nersatt syn.

Jag blir rent ut sagt lite trög i huvudet, hjärnan känns som en tung klump som liksom svävar omkring fritt innanför skallbenet och den orkar inte ens tänka de mest enkla tankar.

Och så blir jag väldigt trött. Och då har man kanske inte i en skidbacke att göra (halvblind, halvdum, utan energi).

Buhu! Nu går jag och lägger mig igen.

Frank i skidkläder

Nu närmar sig skidutflykten med värsta snabba stegen och jag känner mig mindre skräckslagen. Jag har nämligen vidtagit åtgärder för att känna mig FÖRBEREDD.

I huvudsak är åtgärderna av ett enda slag: Det har inhandlats grejer. I flera år har jag varit omodernast i backen med ett par gigantiska JC-skidbyxor från 1996. Men nu är det slut med det! Jag glömde nämligen dessa fula byxor hemma i Stockholm och idag gick jag och inhandlade ett par snygga. Det visade sig att det var total utförsäljning på hela skidutstyrselsortimentet! Tjoho! Så nu har jag både jacka och byxor som ser fina ut. Och som passar min hjälm och mina goggles. Ta da!

Eftersom jag var så framgångsrik i mitt shoppande tyckte jag att jag också hade rätt att köpa en sån där onödig grej som inte alls behöver men gärna vill ha. I detta fall en Paul Frank t-shirt!

Oklart vilket värde det har för mina bloggläsare att jag sysselsatt mig med lite lördagsshopping, men hur som helst, imorgon återkommer jag med rapport om hur skidåkningen gick! 🙂

Koll

Plötsligt får jag mail från min österrikiska bank. Det finns inte tillräckligt med pengar på mitt konto för att de ska kunna betala min hyra, skulle jag kunna föra över mer?

Första känslan är tacksamhet. För att min ”personliga bankman” här i Wien uppenbarligen tar ett mycket stort ansvar för att saker och ting funkar för hennes kunder. Nästa känsla är trötthet. Det är som småjobbigt mest hela tiden att bo någon annanstans än hemma. Den feststämning som bodde i min kropp de första fyra veckorna här i Wien börjar svalna. Det är vardag nu. Och jag förväntas ha koll på saker och ting.

Det har jag inte.

Jag försöker logga in på den österrikiska bankens hemsida men lyckas inte få fram mitt saldo. Mitt lönekonto är fortfarande i Sverige, jag måste bli bättre på att överföra pengar inför månadsskiftet från Sverige till Österrike. För det är här i Österrike som jag plöstligt får räkningar…

Men vänta lite nu. Jag HAR ju överfört pengar. Bara för några dagar sedan. Jag mailar tillbaka till banken. För tre dagar sedan överförde jag 2000 Euro till kontot i Wien, om inte de pengarna kommit fram vill jag hemskt gärna få besked om det.

Det tar tre minuter och sedan får jag svar. Pengar har kommit fram och hyran är betald. Transaktionerna och mailet måste ha gått omlott. Ha! Jag har ju visst koll på saker och ting. Till och med så mycket koll att jag är värd en after work idag. Mailar en vän och vi bestämmer att ses vid fem. Det är fredag idag och på söndag ska jag åka skidor. Livet är härligt. Och jag har stenkoll.

I lagom utsträckning.

Stenmark in Vienna

Jag är stel av skräck.

En av mina nya vänner här i Wien skickade ett mail idag.

“Would you like to go skiing this weekend?”

Så här är det: Jag älskar att åka skidor. Och med skidor avses här enbart slalom. Inte såna där skidor som man kasar runt med på längden.

Men. Jag är KASS på att åka skidor. Jag är själva antitesen till Ingmar Stenmark. Det finns liksom ingen möjlighet i världen att åka skidor med mig och faktiskt åka med mig. Det finns ingen som försökt åka med mig som inte fått vänta väldigt länge nere i liften på att jag ska ta mig ner för backen. Om jag tar mig ner. Man vet aldrig med mig. Ibland ramlar jag och kommer inte upp igen. Då kan man få stå själv väldigt länge nere i liftkön…

Jag försökte förklara detta för min vän. Jag åker gärna med och åker skidor, men räkna inte med mig som sällskap i backen. Nu säger kompisen att det är helt ok – hon kommer åtminstone att få ha sällskap i bilen på vägen dit 🙂 – så nu verkar det som om det faktiskt blir av.

UHHHHHH! Skräckblandad förtjusning. De har tydligen inga gröna backar i det här landet, de blåa är de lättaste. Jag försökte förtydliga: Jag kan bara åka i backar “for big children”.

– The blue ones are for big children.

Hm.

Anyway. Jag har åtminstone med mig hjälm och skidglasögon (förlåt, jag menar förstås goggles) från Sverige. Vad tycks? Visst ser jag oerhört redo ut?

Saker som jag tycker är viktiga

Vissa saker står alltid framme hos mig. Var jag än bor. Idolbilder på mitt förlag och min agentur är sådana saker!

Faktiskt förekom både dessa idolbilder på en tipsrunda som jag fixade i samband med min “Nu flyttar jag till Wien”-fest vid nyår!

Frågan som gällde den första bilden (på Salomonsson Agency) löd enligt följande:

“Vilket hemligt smeknamn har Kristina Ohlsson gett mannen längst ut till vänster på bilden?”

Och frågan som rörde den andra bilden (på Piratförlaget) löd:

“Vem är kvinnan i mitten på översta raden?”

Hi hi, tipsrunda är helt klart underskattat. 🙂 Måste nog göra en ny när jag flyttar hem igen!

Busy busy busy

I am back!

Jag var i Stockholm över helgen och då fick tyvärr inte bloggen (eller bloggandet, snarare) följa med. Jisses vilket schema jag lade upp till mig själv. Först fotograferades jag för Piratförlagets räkning nästan hela lördagen. Sedan skyndade jag mig hem till en kompis som köpt värsta tokfina lägenheten på hysteriska hundra kvadrat. Hundra kvadrat i Stockholms innerstad är vad en herrgård är för någon annan i en småstad. Det var en vacker lägenhet! Därefter rusade jag hem, lät allt smink från fotograferingen sitta kvar och gick ut och käkade med en annan kompis.

Söndag. Vilodag. Icke. Jag kom upp ganska tidigt (trots att jag somnat sent), fixade lite i min lägenhet, packade lite. Sedan vidare för afternoon tea/lunch på Hotel Lady Hamilton i Gamla stan. Mycket mysigt! Kompisracet fortsatte. Ytterligare en fin vän hann jag med att se innan planet gick klockan halv nio på kvällen. Pasta på Vapiano. Hon hade barnvagn och bebis med sig. Jag hade fyra stora väskor.

Och nu är jag alltså åter i Wien. Trött och mör efter helgens intensiva dygn. I Stockholm uppstod frågan “Var bor jag nu egentligen?”. Var hör jag hemma? Lägenheten i Stockholm känns halvtom och opersonlig. Lägenheten här i Wien är jättejättejättehärlig, men fortfarande en mycket ny boplats för mig.

Lovade mig själv att ta det lugnt idag. Och lugnt blev det. Åtminstone på jobbet. Men istället för att gå hem eller gå att träna (som var den ursprungliga planen) gick jag ut och tog ett glas vin med en kompis. Och sedan gick jag hem och snickrade ihop en vrålhög Ikeagarderob. Helt själv. Mycket, mycket våghalsigt, tur att det gick så bra. Jag lovade mig själv att INTE resa den. Den var ju för tung. Kände lite på den, insåg att den var så lång att den liksom fungerade som en hävarm åt mig. Således inte alls särskilt tung. Så jag reste den också. Skruvade in stänger att hänga plagg på. Och fyllde garderoben med mina kläder.

Och nu är jag så trött att jag ser stjärnor och tänker därför sätta mig i soffan och kolla lite på tv4 play. 🙂

Saxat ur min dag

Idag kl 13.04 på jobbet:

Jag sitter vid skrivbordet och kommer ingenstans. Jag har en rapport jag måste skriva och den ska vara klar om bara några timmar. Helt plötsligt slängs jag iväg på ett möte och måste lägga undan rapporten. Kanske tar tag i den senare… Som om jag hade ett val. Den MÅSTE ju bli klar idag, vad håller jag på med?
 
Mötet tar slut och jag är tillbaka igen. Jag sätter mig vid datorn och öppnar dokumentet med rapporten. Japp, bara att börja då.
 
Ninaninaninanina… Motivationen lyser med sin frånvaro. 

Jag kommer på viktiga saker som stör min koncentration. Vad heter t ex kardemumma på tyska? Jag ska gå och handla i eftermiddag och det där med kryddor är svårt. Häromdagen letade jag som en galning efter kanel. Samtidigt. Det där med kardemumma känns verkligen inte särskilt jobbrelaterat. Och ändå. Hepp, utan att riktigt tänka på vad jag gör går jag in på google och skriver kardemumma i sökfältet. Trycker på “Översätt”. Kardamon. Kardemumma heter, enligt google, kardamon på tyska.
 
Sinnesfrid. NU kan jag börja jobba. Ska bara googla kesella först också…

Just nu, kl. 22.37 hemma igen och har dessutom hunnit skruva ihop en bäddsoffa som jag köpte i helgen på Ikea. Sitter i soffan och kollar tv. Allt är, just nu, väldigt under kontroll. Om jag bara kunde komma på var jag ska slänga allt Ikeaemballage…

Vardag!

Jag hade nyfunna vänner på middag här igår! Och när jag stod där och fixade lax, sallad, ris och sås och funderade över vad jag skulle bjuda på till efterrätt, så slog det mig hur fort det gått för mig att börja känna mig riktigt, riktigt hemma här i Wien.

Jag älskar rutiner. Ibland får jag nya men oftast föredrar jag om saker och ting är precis som de alltid varit. Rutinerna handlar mindre om geografi (det vill säga var jag för tillfället bor) och mer om vad jag gör. Läser, tränar, hänger med kompisar, skriver… För exakt tre veckor sedan reste jag ner hit till Wien för att börja jobba.

Jag var inte glad.

Inte ett dugg. Till sist kunde jag inte maskera det överhuvudtaget. Så sent som på nyårsafton träffade jag någon ny människa som sa “Åh, Wiiiiiien! Gud så roligt! Du måste vara så himla glad!” och jag sa “Nä, faktiskt inte. Men det blir säkert bra.”

Jag. Var. Inte. Glad.

Men jag åkte ändå. Jag har ju trots allt känt mig själv i över trettio år och vet hur jag fungerar. Om jag bara kommer iväg på det ena eller andra äventyret brukar det bli hur bra som helst. Det kan handla om enkla saker som att gå på en viss fest (Vill inte!!) eller resa bort en helg (Vill inte!!). Det där “vill inte” är en inbyggd skydds- och lathetsmekanism som bara är att sätta sig över. När jag var liten handlade det mer om “Jag vågar inte!” och det var värre. Rädslor är svårare att bemästra än lathet.

Jag landade alltså en söndag. Jag började jobba på måndagen. Åkte till mäklaren för att skriva på kontraktet för lägenheten och för att få nyklarna. Vi hade missförstått varandra, han ville att jag skulle ha med mig depositionen till lägenheten samt mäklaravgiften i kontanter. Det hade jag inte. Jag kom tillbaka dagen efter med utdrag från min Internetbank som visade att pengarna var på väg. Jag fick mina nycklar och nästa dag kom möblerna från Sverige. Hälften fattades, bland annat sängen.

Jag sov ytterligare en natt på hotell men sedan flyttade jag in i min nästan tomma lägenhet och sov på en madrass på golvet. Jag sprang till banken nästa dag för att få ett bankkonto. Jag skaffade en hemförsäkring. Jag såg över mina möjligheter att skaffa internet- och mobilabonnemang. Jag åkte ut till Ikea och fundera över vilka möbler jag saknade. Jag cyklade och cyklade och tvingades konstatera att för första gången någonsin bor jag nu i en stad där cykeln INTE är smidigaste transportmedlet och köpte därför ett månadskort till tunnelbanan. Och sakta börjar jag acceptera den österrikiska vardagslunken där alla affärer stänger klockan sju på kvällen och ingenting är öppet på söndagar.

I fredagskväll var jag på Ikea och köpte de sista möblerna. De kommer på tisdag. Och igår köpte jag så äntligen en tvättmaskin och den kommer på onsdag. Jag köpte också en ny tv men glömde att köpa en hdmi-kabel så att den kan kopplas samman med datorn. Ingen fara. Jag får gå tillbaka till butiken imorgon. Tid har jag nämligen, än så länge, väldigt gott om tid. 🙂

Amazing

Jag har gått kurs hela den här veckan. En förmån för oss som är nya på OSCE. Lite av en “Hej och välkommen, nu ska vi berätta lite allt möjligt”-kurs som rullat på i behagligt tempo. Det mest positiva med kursen är förstås att jag fått lära känna ännu fler kollegor. Det var dem jag var på after work med igår, och ikväll sågs vi igen för att gå ut och käka. Jag ledde sällskapet till en italiensk restaurang som jag gått och spanat på och som visade sig ha sjukt god mad! Utan att tveka skulle jag ranka den tryffelrisotto som jag fick in som en av de tre godaste jag någonsin ätit. Att man kan bli så glad av mat… 🙂

En av killarna som var med heter Will. Will är en i alla avseenden cool person. Den enda vid bordet som var lika cool som han var hans förtjusande flickvän. Först trodde jag dock att de var syskon. Hrm, lätt hänt… Not.

Hur som helst. Första dagen på kursen fick vi i uppgift att rita en bild av oss själva där vi gav uttryck för vad vi var mest nöjda med att ha åstadkommit under 2010.

Bagdad, sa jag. Ingenting slår Bagdad 2010. Förvisso ingenting jag “åstadkommit”, men i någon mån får det ändå ses som en merit att jag överhuvudtaget vågade mig iväg till en så utsatt plats i världen.

De andra som jag pratade med tyckte inte att de åstadkommit en enda vettig sak under hela 2010.

– Men kom igen! sa jag. Klart ni måste ha gjort flera häftiga grejer!

– Vad har du själv gjort förutom varit i Bagdad? frågade Will som stod bredvid.

Jag funderade.

– Jag gav ut min andra kriminalroman. Och så skrev jag en tredje.

Det blev helt tyst.

– Skriver du böcker?

– Ja.

– När då?

– På fritiden.

– Finns de på engelska?

– Inte än. Men jag tror att första boken kommer ut i Storbritannien hösten 2011.

Ny tystnad. Sedan sa Will:

– Du skrev alltså en bok 2010? Och det var inte din största prestation det året? Amazing.

Han sa det inte med något ifrågasättande eller otrevligt tonfall, utan mer som ett konstaterande. Jag visste inte vad jag skulle svara, för mig var Bagdad störst 2010. Och han fortsatte:

– Om jag hade skrivit en bok skulle det LÄTT ha övertrumfat allt jag gjort det året. Ja, faktiskt i hela mitt liv.

– Men Bagdad då? sa jag.

– Well, that’s cool and everything, but it really doesn’t impress me much. Sorry.

Sedan tittade han på bilden som jag ritat och som skulle föreställa mig själv i en skottsäker väst (för det hade jag en del i Bagdad).

– Fan, du kan ju rita också.

Det spelar uppenbarligen ingen roll vart jag reser eller var jag befinner mig – ingenting jag gör eller har gjort verkar kunna övertrumfa mitt författarskap. Det spelar ingen roll vad jag drar fram för ess ur rockärmen. Och så står jag där och stampar och säger “Read my lips, det är en fritidssysselsättning att skriva och kommer aldrig att bli något annat!” Oftast är det ingen som lyssnar förrän jag sätter fingret på vad som är skrivandets mörka baksida: att det är en så förbannat ensam sysselsättning. Då backar alla. För ensam vill ju ingen känna sig. Och absolut inte på heltid.

Till sist bestämde de andra vilka deras viktigaste prestationer år 2010 var. En av tjejerna hade lyckats få sitt absoluta drömjobb på OSCE. En annan hade jobbat med utvecklingsfrågor i Afghanistan och förbättrat skolgången för tjejer. Helt otroligt imponerande!

Will hade gjort en dokumentärfilm om Bosnien. Han sken som en sol när han berättade om den. Det gjorde jag också, för jag skulle aldrig ha kunnat prestera någonting liknande.

Amazing, för att använda Wills eget uttryck.